Lagt barnen & tystnaden infaller sig. Då kommer funderingarna. Vad har jag gjort för att förtjäna detta & när får de ett slut?!
Jag förstår inte varför de alltid är jag som drabbas på ett eller annat sätt. Vi kommer nu gå igenom en utredning där sociala ska bedömma mig som mamma & om barnen får bo kvar med mig. De känns så kränkande att få dessa ord i ansiktet. Jag kanske är en dålig mamma, en dålig sambo. De är väl kanske mig de är fel på precis som han säger. Vet inte vart jag ska göra av alla tankar & kan inte förstå att man vill göra små barn så här illa. Jag förstår de bara inte. Hur mycket mera orkar jag egentligen?
Mitt i allt elände ska jag börja arbetsträna, fortsätta utredning med Rasmus, fortsätta med Emil, ta hand om ett hem & samtidigt ha en social utredning. Får inte allt att gå ihop i huvudet & om bara tankarna kunde försvinna så jag får sova... Känns som att de blir en lång natt för mig... Ta ett varmt bad & fortsätta tanke gången. Önskar du vore här nu!!!!

~ Saknaden & förtvivlan ~