Har legat hela natten & fattar knappt något av vad som händer. Jag känner mig trasig & fundera om barnen har de bättre hos någon annan än mig. Jag börjar ge upp sakta men säkert. Finns inte så många mera smällar att få än dessa jag fått. Saknaden är större än jag trodde. Fattar inte hur han bara kunde lämna oss för ett annat liv. Han var min bästa vän. Vi har gått genom eld & vatten tillsammans. Och nu sitter jag här ensam för att ta alla smällar. Jag vet inte vem jag kan lita på längre eller vem som sätter nästa kniv i ryggen på mig. Jag har lega i sängen & grina hela natten. När tar tårarna slut egentligen?! De spelar ingen roll hur mycket jag ändrar på mig så duger inget av det jag gör. Nervös om de blir rättegång också. Fan att allt bara är som de är. Jag mår inte alls bra av allt som sker. Ett ansikte utåt är vad jag har. Barnen är allt jag har & han tänker inte ge sig förrän jag är av med dom också!!

~ Tankarna många & svaren några ~