Tänkte kvällsblogga lite medans jag ändå är vaken....

När är de dags att släppa och gå vidare?! Hur ska man veta när de är dags att släppa de som varit och gå vidare?! Jag vet faktiskt inte svaret på denna fråga vilket jag ställer mig varje gång jag har pratat med "dig!". Vi är vuxna människor nu, de flesta har barn osv. Har vi inte lärt oss något under åren? Ska vi älta saker tills vi dör eller vad är de som är meningen?
Vad är en sann vän för dig? Man kan skriva mycket och låta mycket men vad säger att de är en sann vän. Eller vad säger att just den kompisen är bra för en?! Jag ställer mig ofta den frågan och med mitt humör så kan jag vara riktigt jävlig emot människor och de vet jag om. Men jag säger det jag tycker och tänker. Jag har inget behov av att skvallra runt. Jag kan umgås med lite udda människor också, dom är lika mycket en människa/en individ för mig. Jag har gjort fel och misstag hela mitt liv. Men INGEN har frågat mig vad som egentligen har hänt från de att jag var 18-23 år, dom har bara hört via hörsägen vad som hänt och skett. Samma jag med dom. Men vill man veta något av mig så kan man faktiskt fråga så svarar jag gärna.
De finns som sagt en hel del funderingar men några svar. Och jag tänker inte älta saker hit och dit. Som jag berättade idag, jag kommer ihåg saker i minsta detalj från de att vi var 14 typ. Inte är jag bitter för de. Jag har alltid varit den där tjocka tjejen som gick på Steneberg, som blev mobbad, som snattade, som ljög bättre än hästarna springer på travet. Jag vet de!! Men jag har förändrats. Vissa säger till de bättre och vissa säger till de sämre. Men jag kan inte ljuga för människor, då jag vet att sanningen alltid kommer ikapp och har fått leva med de. Så jag kan STOLT säga att jag är en vän! Kanske inte din riktiga vän men din vän kan jag vara.
Man kanske ska ställa sig frågan vad man har för vänner omkring sig?! De finns bra vänner, falska vänner och de som vill vara ens vän. Jag har de jag vill ha runt omkring mig just nu, en dag kanske jag kan ta till mig flera vänner men den dagen är inte nu.

Som ni läst tidigare så är jag inne i en depression som jag fick i samband med att jag fick barn. Vilket den påminner sig väldigt ofta. Tabletterna hjälper inte alltid eller så är jag för slarvig med att ta dom. Idag var en sådan dag, jag ville inte ha barn, jag ville inte vara mamma. Jag ville bara vara själv med ingen runt omkring mig och sitta och grina. Jag vill inte att mina barn ska se detta. Jag är inte så stark som de ser ut. För innerst inne finns de en tjej som skulle göra allt för att våga visa sina känslor. Känslor är ett starkt ord för mig. Så denna dag skulle jag bara vilja radera BITAR av.. Hoppas på att imorgon blir en helt annan dag. Jag ska få vara ensam och bara åka hemifrån. Barnens pappa ska ha dom & Ronja ska få åka till mormor för att sova där. Hoppas verkligen att jag fixar de här nu också.. Imorgon är jag KIM ... inte mamma för ett dyng. Bara Kim... tanken av de gör mig ledsen men samtidigt glad. De var de jag ville ha sagt idag... Kanske bloggar imorgon när jag kommer hem vi får se. Men ni ska få reda på vad jag gjorde på MIN dag....
Natti natt läsare nu ska jag ta disken, tvätten, dusch, vika tvätt sen sova...