Den frågan ställer jag mig hela tiden. Är detta bara ett spel & jag en pjäs i spelet ? Eller menar han det han säger? Jag litar inte ens på mig själv längre. Vi levde ihop i 11 år och de kan man inte bara sopa under mattan. Alla har synpunkter på allt & jag hinner knappt ens tänka själv. De känns som att jag är i en ond cirkel som alla andra snurrar runt utan att stoppa den. Men den enda som kan göra det är jag. Jag vet inte om jag är redo för att stanna & säga ifrån. Mitt liv har alltid varit så att jag prioriterat andra före mig själv. Varför ska de vara så svårt att sätta sig själv i första rummet? Många frågor & några svar..
Har nyss duscha & lät tårarna rinna. Än en gång åkte han hem till henne. Varför utsätter jag mig för detta? Är han värd mig?
Önskar jag hade svar på detta. Svårt när man älskar någon & har levt tillsammans så länge. Tänker bädda ner mig i sängen & hoppas på att morgon dagen blir utan tårar

~ Älska mig för den jag är ~